Men vill jag verkligen betala 99 spänn för att slippa lite reklam som tar ca 30 sekunder styck? Är det verkligen värt det? Och varför funderar jag alltid på småsummor som de här, när jag kan balla ur på ett par skor för 500 spänn som en struntsumma, bara för att? Vad är det för fel? Va? VA!? Är det enbart för att jag har kvar skorna om en månad men inte det där jävla premiumabonnemanget? Även om jag kanske t o m har mer nytta av premiumskiten än skorna. (Sneglar för övrigt på mina svarta kilklacksskor som jag köpte lite impulsivt i vintras men aldrig kommer att ha några intentioner till att använda för att jag kommer att se ut som ett alternativt litet emokid i dem.) Materialismen är en farlig religion.

Det skulle inte förvåna mig om jag i slutändan sitter och räknar ihop hur mycket jag har betalat, per låt, för att ha sluppit reklamskiten. Suck. Jag är helt enkelt ingen vardagslyxare. Ryser fortfarande över tanken att jag tog en taxi hem för en vecka sedan. Sådant händer inte. Och jag hatar att lägga pengar på mat, dryck och vad som helst. Det vrider sig i min sko/cd-skive-tarm.

Närmare än så här kommer man inte, som en wiggah då alltså. Sa jag att det är en ansiktsmask med chokladingredienser? Sa jag att jag känner en konstant doft av CHOKLAD, i mitt ANSIKTE? Marabou-cravings. Nu. Dessutom ska jag lägga mig på svennebanan-prylen no1; spikmattan, och "slappna av" i 10 min.

Mongolid med ansiktsmask, jao. 

Ett ord;

Cheesecake.

Inte nog med att jag har pajat knät miljonte gången i mitt liv. Igår fick jag en vagel i ögat. Idag kröner vi det med någon slags märklig hudreaktion där jag har blodprickar i hela ansiktet.
Kul. Kuk. Kul.

Från 0 till 9½ armhävning på 2 veckor. Under kan ske!

Nu är det 1,5 vecka kvar av Pissnorge innan det är dags att flytta hem till Karlstad. Tänker jag efter har jag ingen aning om var dagarna har tagit vägen och blablabla, klyscha, klyscha, klysca. Det är inte mycket jag kommer att sakna förutom människorna, klyscha, klyscha och klyscha. 

Så. Vad har jag lärt mig då? Inte så mycket. Att de har ubetjenta vagnar på tågen, att man får feta böter om man inte har biljett, och att mjölk är pissdyrt. Jo, de kör som idioter också. Pissnorge.

Jag har lärt mig att jag är lite av en enstöring om det inte är ganska precis rätt miljö runt mig, att jag kan deppa ihop en hel vinter, men att allt känns lite lättare på våren. Om inte mycket lättare. Framför allt att människor kommer och går i ens liv och man inte ska göra taskiga löften till folk om att man ska ses igen. Man ska ta det som det kommer. Att en bra vänskap inte equals ett bra förhållande och att man inte ska leva efter de regler som förväntas av en, utan som man faktiskt vill ha det.

Att killar generellt sätt, alltid, har en skönare inställning till livet. Att 30-årskrisen inte är något man ska uppleva själv för då hamnar man i en umgängeskrets med de som är 10 år yngre. Att det faktiskt är okej att sakna mamma ibland och att jag själv är lite mer insiktfull än jag trodde. Samt att mina glasögon går hem hos målgruppen "utlänningar över 25 bast som jobbar på G4S".

Hurra för erfarenheter. Nu längtar jag, för första gången på nästan ett år, på riktigt efter lumpen. Det ska faktiskt bli kul nu när det väl kommer till kritan.  

Bättre fly än att illa fäktas. Det verkar inte finnas något bättre alternativ just nu. Att vända om. Vända hem. Läka såren man skrapat upp efter eviga tankar. Efter att ha tittat i spegeln på morgonen och inte riktigt kunnat känna igen personen som stirrar tillbaka. Då är det dags att vända hem. När listan på allt som är fel bara växer och ens 'jag' bara krymper. När man har för mycket tvivel som ältas om och om igen. 

När man inte riktigt känner att man förtjänar att det ska vara såhär. Så här var det sista jag trodde att det skulle kännas.

Jag vet inte hur det är med andra människor, men 4 säsongers intensivt tittande på Sex And The City har definitivt en inverkan på mig. Från ingenstans har jag börjat höra SJP, aka Carrie's, berättarröst i mitt huvud i diverse situationer, pjta... förhållandesituationer. På något sätt börjar jag analysera ännu mer och fundera på hur det egentligen borde vara, jämfört med hur jag egentligen vill ha det i ett förhållande, vilket jag antar inte är så hälsosamt. Som att jag tror att jag ska få en mer vuxen approach på det hela när jag bara verkar fucka upp det ännu mer. Jag är nog sämst på förhållanden när det väl kommer till kritan och SATC är nog helt fel manual att använda sig av. Annat än vid råd till shopping, det vill säga.

Men hur gör man då? Hur gör man fucking rätt? Spelar man cool? Tar man upp allting? Tänker man twice? Springer man iväg när man vill springa iväg eller gör man saker även om det inte känns rätt för stunden? Hur? Varför?

Min Vaio-Baby that is. Men som tur är har jag inte bara 2 års garanti, utan 2 års Vaio-garanti. Så den ska nog må bra till slut. Glapp med några kablar som går till det trådlösa nätverkskortet troligtvis. Så här sitter jag, på golvet, med en 1,2 m lång nätverkskabel jag fann i en låda och uppskattar den lilla uppkoppling jag nu kan få. I övrigt tackar jag gud för att mina två beroenden vad gäller mina datorvanor innefattar SATC och Kungen, så who needs internet anyway?

... and who the fuck am I kidding?

- Jag har bott 20 år på fel kontinent.
- Jag har inte tömt mitt konto helt och hållet. (Tack Gud för det).
- Jag älskar NY.
- Jag älskar shopping. I NY.
- Jag älskar Brooklyn.

- Jag hatar Norge.
Bilder kommer. Kanske?