..på insidan är inte lätt. Jag har med åren insett att jag har blivit mer emotionell ju äldre jag blir. Inget jag är glad över att erkänna. Jag kan inte nog understyrka hur mycket ångest det ger mig när jag inser att jag blir helt tårögd av att se djupa kärlekstragedier på film och livrädd av skräckfilmer med dockor och farliga andar. Det senare återkommer jag till.
Jag fann mig själv le upp till öronen när Carrie till slut fick sin Big i SATC-filmen och det nästan skar sig inom mig när hon innan dess hade blivit lämnade på kyrktrappan inför bröllopet (en spoiler, förlåt). Jag som alltid velat se mig själv som en psykiskt stark person och någon som inte har någon större empati för sånt där. Visserligen kanske det inte har något samband, att vara psykiskt stark och emotionell, men jag vill kunna vara utan den senare delen. Det känns lite illa och jag känner mig nästan lurad när Hollywoodregissörerna återigen får mig att känna alla de känslor som de räknar med att få mig att känna. Jag vill vara hårdkokt och svårflörtad. Något jag aldrig varit vid närmare eftertanke.
Och så det här med skräckfilmer. Jag har inte bara blivit blödig för kärleksfilmer, det räcker numera med tio sekunder och en dödligt läskig docka för att jag ska skita ner mig i soffan (nej kära ni, inte bokstavligen) och sedan inte våga gå upp till mitt rum. Jag inleder då proceduren med att först tända hallamporna så att det är ljust där nere, sedan springer jag upp och tänder första bästa lampa på övervåningen vilken råkar vara toalampan, sen springer jag ner och släcker och sedan snabbt upp igen, låser och pustar ut i några sekunder. Sedan är det igång igen.
Visst jag är mycket väl medveten om att det låter fjantigt. Det ÄR fjantigt om man är 19 år. Men hur blir man av med sin mörkerrädsla och känslan av att man inte är ensam i sitt hus, när man är det? I natt var första natten på länge då jag inte lät stereon och Markus Krunegård och andra glada artister i min nätta samling av compacta discar söva mig för att döva känslan av att vara ensam i mörkret. Ändå så slutar jag inte se på serier som Paranormal State där de försöker driva ut andar ur hus. Visserligen slutar det alltid lyckligt men det faktum är att jag inte hinner - vågar - se klart dem gör ju att det där lyckliga slutet uteblir. (Jag har dock sett klart det några få gånger, det hjälper inte).
Så hur gör man då? Jag är alldeles för nyfiken för att hålla mig borta från andar och otyg, dessutom finner jag den där spänningen till en viss glädje. Men det tar ju överhanden och blir alldeles för emotionellt, dvs jag blir skiträdd och får mardrömmar i flera nätter. Satan. Ännu en anledning till att jag har åldersnoja. Vid 19 år.
